En persons åsikt

Kvinnlig plats och kvinnlig röst

Teater är egentligen en rätt förunderlig aktivitet. Både för skådespelare och åskådare. I ett skapat rum blir bitande, underhållande, tårdrypande historier till. Som skådespelare tillåts du vara något annat, något mer, något annorlunda än det du är. Eller kanske är du dig själv men på ett avstånd och med en blick som är en annan. Som åskådaren tillåts du beskåda, du tillåts titta in i det mest privata, det mest direkta, och detta utan skam eller skuld. Och i detta finns en obeskrivlig njutning. Kanske det är voyeuren inom mig men jag älskar teatern mest för att den tillåter mig att se och betrakta och på så sätt även som åskådare bli eller uppleva det andra. Problemet är att den andra jag får se, den andra som på scenen tilltalar mig oftast är en man.

Inget illa med män! Det bör kanske poängteras. Men som kvinna kan jag ändå inte låta bli att ibland känna mig bortkommen när jag går på teater. Detta gäller inte all teater, långt ifrån. Det har alltid funnits och skapas alltid nya fascinerande roller för kvinnor. Men de karaktärer som berör mig tenderar ändå oftast vara män. Varför? Kanske är det för att jag inte känner igen mig i många pjäsers kvinnoroller. De saknar, skulle jag vilja påstå, ofta ett djup jag konstant ser i kvinnorna omkring mig. I mina vänner, mina släktingar och för den delen främlingar på gatan. Men dessa röster når så sällan ändå upp på scenen. Måste det vara så?

Nej! Det är det svar jag tror på. Och de gånger jag fått möta starka, för mig övertygande kvinnor på scenen övertygar mig lika klart varje gång. Problemet handlar kanske om låste positioneringar. Om låste rum. För att inte tala om låsta roller. Jag tror emellertid på en förändring. En förändring som gör en kvinnas liv, lidande, njutningar och drömmar minst lika viktiga, fascinerande och lockande som mannens, männens. Jag påstår inte ens att dessa måste vara så mycket annorlunda, att det här rör sig om skilda världar. Men betydelsen av att kvinnor får plats och röst även på scenen kan inte förbises. Det som krävs är inga under. Skulle jag tro. Bara lika möjligheter. Är det möjligt inom teatern? Definitivt! Skulle jag hoppas.

Sofia Sjö